Dalarna 2022

24 – 27 februari

Ledare: Tyra Jakobsson, Max Olsson, Staffan Müller (Leksands Fågelklubb) och (Hugo Karlström)

Deltagare: 8 pers.

Antal lägerarter: 45

Torsdag den 24:e februari

Efter en halvtimmes väntan rullar tåget äntligen in på perrongen i Lund. Jag tänker för mig själv att jag kunde tagit en mycket senare buss, men hellre på plats för tidigt än för sent. Med en viss kraftansträngning lyckas jag få på min överpackade väska och hittar snabbt min plats. Tåget är ett snabbtåg som ska ta mig till Mjölby, där anknytande tåg sedan går till Leksand. Jag hamnar bredvid en trevlig dam som ska upp till barnbarnen i Stockholm över helgen, och vi talas vid en kort stund. Med en bok i handen går resan sedan fort och jag är snart framme i Mjölby där ett TiB (Tåg i Bergslagen) mot Mora strand väntar. Det är med detta tåg som jag efter en sju och en halv timmas resa till slut når slutdestinationen.

Lägret håller på att bli mycket kort när jag kliver av tåget och nästan halkar på den igenfrusna perrongen. Ett vinterlandskap som i Leksand är man inte van vid som lundabo! Här möter större delen av gruppen upp mig och Carl Sörensen som jag först nu inser har suttit på samma tåg som jag. Strax därefter rullar lägrets guide Staffan Müller in på parkeringen och det är i hans bil Carl och jag får åka. Det bär av mot pizzerian och fem familjepizzor plockas upp. Därefter börjar resan ut mot Gryssenstugan med ett tillfälligt stopp för att lyssna och titta på sparvuggla i skymningen. Vid stugan möter Robin Pollack upp oss och det tar inte lång tid innan Staffan inser att Robin är släkt med Staffans gode vän Henrik (detta kommer at bli ett av lägrets återkommande samtalsämnen).

Gryssenstugan förtjänar sin egen beskrivning i denna reserapport. Det är en klassisk faluröd stuga med vita knutar som ligger intill den så här års istäckta Gryssensjön. Stugan innehåller totalt 18 sängar. Det finns varken vatten eller el att tillgå, men vedspisar, på vilka man även kan laga mat, är placerade i flera av rummen och det tar inte lång tid innan värmen sprider sig. Istället för elektrisk belysning används levande ljus för att lysa upp tillvaron. För den som vill uträtta sina behov finns det tillgång till utedass några meter bort från stugan. Utanför köksfönstret finns fågelmatning som besöks av både gråspett och tofsmes, men även andra fåglar. Vid intresse av att boka stugan finns information på Leksands fågelklubbs hemsida! I hyrning av stugan ingår gratis guidning av Staffan.

Väl inne i stugan tar det inte lång tid innan folk valt sovplats. Vi är totalt 11 personer som bor här, så det finns flera platser över. All mat placeras i det förrum som vi ser till att hålla stängt till, allt för att undvika att kylan sipprar in. Vi sätter oss ner kring matbordet och börjar ge oss på de fem numera ljumna familjepizzorna. De visar sig vara alldeles för stora och det blir mycket kvar. Efter en snabb introduktionsrunda annonserar Staffan att det har blivit dags för kvällsskådning. Vi hoppar in i minibussen och bilen och ger oss ut i mörkret. Denna kväll har vi turen att få höra pärluggla. Jag får för mig att skriva ner dess läte; ”1-2-3-4 alternativt 1-2-3-4-5-6, snabbt på rak, samma ton”, lite kul tycker jag allt. Staffan och jag hör även slaguggla, men mycket kort och ingen annan hör den. Efter en lyckad tur är det skönt att komma tillbaka till stugan, och efter en trevlig pratstund är det dags att lägga sig i sovsäcken och släcka stearinljusen.

Fredag den 25:e februari

Klockan fem ringer det irriterande alarmet och jag slinker smidigt som en flodhäst ur sovsäcken. Max Olsson har varit uppe och ställt i ordning frukosten i förväg och vi tar alla för oss av yoghurt och mackor. Det är en härlig känsla kring frukostbordet med många skratt. Dock tappar Staffan snabbt humöret när Eskil Friberg har mage att äta kall pizza från gårdagen med majonnäs på. ”Det blir inte pizza för mig på fem år framöver” uttrycker han något äcklad. Vi ser till att bre oss några mackor till morgonturen och efter tandborstning och toabesök sitter vi klockan sex i bilarna.

Det bär av mot Vägskälets naturreservat där vi ombeds stå mycket tysta och lyssna. Det är tur det, för i annat fall hade vi missat både trummande tretåig hackspett och tjutande duvhök. Staffan är mycket skicklig och förklarar skillnaden mellan den större hackspettens korta snabba trummande och den tretåiga hackspettens längre och mer definierande läte. En kort biltur bort stannar vi vid Linbodbacken där vi bland annat ser och hör lägrets första gråspettar. Det kommer att bli en återkommande art under de kommande dagarna. Under resterande del av rundan får vi se och höra orre, nötskrika, svartmes, talltita, strömstare och massa annat. Vi besöker konditori och fyller på med livsmedel på vägen hem, och de ”livsviktiga” Singoallakexen införskaffas.

Det är positiv stämning i stugan efter en lyckad morgon, alla är nöjda. Lunchen består av mackor eftersom det ska bli tidig kvällsmat. Eftermiddagen präglas av historier och stugskådning vid fågelbordet. Någonstans mitt i alltihop lyckas Eskil och jag lägga in de arter -som hittills observerats- på Artportalen, samtidigt som Kevin Jacobsson desperat försöker få en bild på tofsmesen vid matningen. Under tiden sover Staffan middag och Kasper Wieck stoppar konstant i sig jordnötter samtidigt som Max gör en utläggning om hur bra energikälla jordnötter är. När klockan närmar sig 17 fixar Max ihop kvällsmat på vedspisen, en fantastisk kycklinggryta med pasta. På något sätt har han lyckats få till precis rätt mängd, grytan tar slut och alla är mätta. Därefter sätter vi oss återigen i bilarna och det bär av mot Siljansnäs där målet är Lapp- och slaguggla. Bilresan dit är fylld av skratt och historier. Staffans bil körs av Max och övriga passagerare är Tyra Jakobsson, Robin och jag. Det klagas på den långa vägen dit och antalet midsommarstänger som fortfarande sitter uppe i byarna kring Leksand. Väl framme är utdelningen tyvärr mycket dålig på grund av för stark vind, och vi åker hem utan observationer. Väl hemma i stugan ses det på final av På Spåret på Robins mobil samt äts av diverse sötsaker. Trötta men glada går vi alla och lägger oss i sängarna.

Lördag den 26:e februari

Alarmet ringer liksom dagen innan vid klockan fem, men det är svårt att ta sig ur sängen. Min diabetes har krånglat under natten och sömnen har därmed varit mycket dålig. Trots detta kommer jag snart igång och frukost inmundigas. Än en gång förekommer det, till Staffans stora besvikelse, deltagare som äter av pizzan till frukost. Det packas återigen mackor och morgonrundan är igång. Idag kör vi tre bilar, och jag åker med Robin i deras bil. Målet för morgonens tur är tjäder och lavskrika. Första stoppet gäller just lavskrika, där vi får kämpa oss igenom ibland nästan knähög snö för att komma fram. Väl framme vid matningen tar det inte lång tid innan fågeln kommer fram. Den är mycket närgången, och det är nästan som att man kan nudda vid den. På samma plats hörs flera tretåiga hackspettar och även sparvuggla.

Resten av turen har vi tjäder som mål, ett mål som tyvärr inte uppnås. Däremot lyckas Lukas Stenbäck och Staffan hitta en hökuggla, men lagom till att de ska uppmärksamma oss andra på den är den borta. Staffan berättar uppspelt om hur detta var hans första hökuggla för i år, och Johan Thulin svarar honom med ett bittert ”grattis”. Efter rundan åker vi in till Leksands badhus för att duscha av oss. Väl i duschen inser man hur ofräsch man var, och det är en befrielse att få tvätta sig. Ett bastubad åtnjuts även innan det är dags att ge sig av tillbaka till Gryssen.

Till lunch fixas det tacos av mästerkocken Max, och även denna måltid slukar vi. Eftermiddagen präglas av inlägg på artportalen och diskussioner om hur Eskil efter detta läger kommer för evigt bli känd som majonnäsmannaen (till följd av hans kalla majonnäspizza). Framåt kvällen ger vi oss återigen av mot Siljansnäs för att försöka höra Lapp- och slaguggla. På grund av min dåliga nattsömn är jag vid denna tidpunkt nästintill medvetslös, och det är svårt att hålla ögonen öppna. Väl framme är det återigen för blåsigt och inga ugglor hörs. På hemresan är det i princip omöjligt att hålla sig vaken, och sista kilometern somnar jag tre gånger bara för att vakna av hakan som slår emot bröstkorgen. Väl tillbaka är det inget snack om saken, jag ska ner i sängen och det ska gå fort!

Söndagen den 27:e februari

Dagen som vi alla visste skulle komma har tyvärr kommit, dagen för hemresa. Eftersom det inte blir någon fågelskådning denna morgon på grund av ont om tid och stark blåst får vi sovmorgon till halv sju, jag har aldrig känt mig så utvilad som nu. Frukosten äts snabbt upp och de sista bitarna av pizzorna försvinner. Väskor packas och bärs sedan ut till bilarna samtidigt som stugan städas och ved fylls på. Efter en kort diskussion bestäms det att vi ska försöka på tjäder en sista gång, men tyvärr är även detta försök ett misslyckat sådant. Vi kör in till Leksands station där jag stiger av. Mitt tåg avgår 11:14 och jag är således först att ge mig av. Det är med sorg jag lämnar Leksand och den underbara gruppen. Jag har haft några fantastiska dagar och fått en hel del nya erfarenheter och vänner. Jag fäller till och med en tår på tåget på vägen hem.

Jag vill passa på att tacka några personer. Tack Carl, Eskil, Tyra, Johan, Kevin, Kasper, Lukas, Max och Robin. Ni har alla blivit mina vänner och jag hoppas att känna er länge till. Jag vill även tacka vår fantastiska guide Staffan Müller som med sin kunskap och sin personlighet möjliggjort, men framför allt förgyllt vår resa. Och slutligen, tack till den äldre damen med hunden som såg skräckslagen ut när vi körde runt i hennes områden med minibussen, du gav upphov till många skratt.

Markus Qvarfordh