Hönö/Öckerö 2023

Tidig uppgång och morgontrötta fågelskådare snörade på kängor, borstade tänder och letade efter någon bortslarvad vante. Efter viss traditionsenlig fördröjning satt vi i minibussen som rullade mot Kråkudden på Hönö. På väg ut från parkeringen kunde rödvingetrast och morkulla läggas till på lägerlistan. När vi kom ut till vindskyddet möttes vi av ett gäng skådare som var ännu mer morgonpigga än vad vi var. Då fågelskådare i regel är sympatiska människor kunde vi dock samsas om utrymmet i vindskyddet. Vi spanade ut mot Gattet och såg ejdrar, sjöorrar och tordmular. De smörgåsar som förberetts kvällen innan blev välkommen frukost. Efter ett par timmar slut i kylan kom det som enligt de flesta blev lägrets höjdpunkt; Eskil hittar en lom cirka 4 kilometer ut. Han ropar ut den som trolig storlom och följer den när den först drar åt vänster, för att sedan vända tillbaks mot höger. Lommen ändrar sedan riktning igen och flyger rakt mot oss. Eskil får inte riktigt kläm på lommen men ser till att deltagarna upptäcker den och kan följa den i sina tubkikare. Eskil och Kasper Wieck diskuterar lommens arttillhörighet samtidigt som den kommer allt närmare. ”Är den inte väldigt grå? Måste va storlom va?” hörs tankarna gå. Pulsen börjar dock stiga tack vare den något svåra lommen. Ingen kan riktigt spika vad det är för något. Tillslut kommer den dock mycket nära och går rakt över huvudet på oss. Då står det klart: SVARTNÄBBAD ISLOM! Livskryss för de allra flesta och en drömobs som kompensation för ostvindarna.

Efter den mäktiga lomupplevelsen bestämde vi oss för att röra oss vidare och försöka uppleva mer av Hönös fågelliv. Vi hade fått nys om att det pågick ringmärkning i ett vassområde i närheten. Vi parkerade mellan en fotbollsplan och en avstjälpningsplats för sten och började sedan traska runt våtmarken. Mängder med vattenrallar och andra fåglar hördes men vi förstod snabbt att det var playback för att locka fågel in i näten.

Efter att ha rundat i stort sätt halva kommunen hittade vi en väg in i vassdjungeln och kom fram till ett litet märkbord. Max Karlsson, som hade anslutit till lägret från Falsterbo fågelstation där han jobbat under hösten, fick en blåmes i handen och kunde visa upp den för övriga deltagare. Han pratade pedagogiskt om ringmärkning och varför man kunde se att blåmesen var en ”10” (ett-noll) dvs en årsunge.

Efter ringmärkningen åkte vi vidare och åkte förbi Försvarsmakten ett flertal gånger. De måste ha blivit misstänksamma.

Vi skådade på och lägerkryssade bland annat duvhök. En runda på Fotö gav svarthätta i en villaträdgård och sedan styrde vi kosan mot fastlandet. Vi ville besöka Torslandaviken. Kasper Wieck motsatte sig direkt idén och fick snart med sig undertecknad i sitt hat gentemot lokalen. Fel nummer ett var att det var i stort sett omöjligt att ens hitta dit. Preem med sitt stora oljeraffinaderi hade stängt av de väger vi ville köra på. När vi faktiskt hittade rätt var det inte skyltat tydligt till något fågeltorn. Vi spanade ut över viken och det roligaste vi såg var en storskrake. Det gör ont i hela kroppen att skriva dessa rader, så mycket hatar jag Torslandaviken. Golfbanan som var ”säker för berglärka” förvandlades till en stor jordhög av de många grävmaskiner som fanns där.

Efter misären vid Torslandaviken återvände vi till Hönö och letade ägretthäger i det sista skymningsljuset. Dipp och tillbaks till boendet för mat. Undertecknad grundlurades av Eskil och vägrade äta den helvegetariska belugabolognesen.